Gammelhöjda ligger i östra Jämtland och är sedan urminnestider känt för sitt rika växt- och djurliv. Den kalkrika jordmånen gynnar förekomst av orkidéer som till exempel flugblomster, guckusko och skogsfrun. Bland skogsklädda höjder, omgärdat av stora hjortronmyrar finns ripa, tjäder, orre och järpe. I tjärnarna häckar olika andarter och ljungpiparens ensliga rop kan höras ute på myrarna. Älg finns det gott om i skogarna, liksom björn och ibland kan även järv ses på sommaren.   För ungefär hundra år sedan var fäbodbruk vanligt i dessa trakter och på Gammelhöjda låg våra förfäders fäbodar. Husen är sedan länge försvunna och fäbodvallen igenväxt av stor skog men minnena från en tid när människor och djur levde väldigt nära berättas från generation till generation.

Fäbodhistorik (berättat av Elise Sundell)   I början av juni, två veckor före midsommar, flyttade man till bodarna. ”Buföringen” måste noga förberedas och kor och kalvar måste vara ute och tränas innan den milslånga färden upp till bodarna (buan) startade. Kalvarna var tvungna att lära sig följa korna, gå över diken och broar t ex. Eftersom allting byggde på självhushåll vid den här tiden så var det en hel del saker som måste förberedas.   Spensalva för kornas juver gjordes av smält ister, grädde med socker och så några droppar tjära eller smält kåda. Ostlöpe gjordes av ”killkes” (killmage) som tvättats, vattendragits och rengjorts på alla sätt, sen saltats och sist torkats. När det sen skulle göras löpe användes en löpstäva av trä där killkesarna lades, lite vatten slogs över och så fick det dra några dagar innan massan silades och tappades på flaska. Någon nejlikspik lades i varje flaska som förvarades mörkt och kallt hela sommaren.   Tidigt på morgonen gav man sig iväg till bodarna med kontar eller mesar (bärram på ryggen) fyllda med det nödvändigaste som man vara tvungen att ha i bodarna under sommaren. Korna fick t ex själva bära halsbeset (bindslet) som de skulle sitta fastbundna med i bufjöset.  Min farmor, ”gomor” gick före korna med en saltpåse fäst i ett band runt midjan, och kor och kalvar traskade lugnt efter på stigen som gick över myrar och genom skogar upp till Gammelhöjda. På hösten när man flyttade hem gick korna däremot själva utan att någon gick före och visade vägen. De ”butöser” som följde med på färden fick stanna hela sommaren ”i buan”. Jag var endast elva år när jag fick följa ”gomor” och vara butös för första gången.   Väl framme i bodarna så var det dags att rusta för sommarvistelsen. Allt som plockats undan förra sommaren togs fram och rengjordes. Några av de första dagarna plockades björkris som skalades så det blev vitt och som sedan bands till kvastar. Korna måste någon följa med ut i skogen till en början eftersom de vara ovana. Matsäcken bestod då av långmjölk med kornbröd som man åt ur en näverbytta med träsked. Att göra ost, kärna smör och koka mese hörde sedan till de vardagliga sysslorna i bodarna.   På söndagarna pyntades det och man tog in blommor och satte i vaserna så det blev fint både i kök och kammare. Man klädde sig helgdagsfin och gick på besök till någon granne eller också fick man besök. Även om avstånden var långa, sprang man lätt på redan upptrampade skogsstigar.   I början av juli påbörjades slåtterarbetet, myrar och fäbodvallar skulle slås. Myggplågan var svår och man var tvungen att smörja sig med bäckolja. Även korna fick problem och man eldade ”syppor” (trädsvamp) eller gjorde “myrrök” för att hjälpa djuren mot den ettriga knotten. Det slagna gräset, stara, lades i speciella hässjor för att köras hem på vintern och användas till hästfoder.   På sensommaren plockades bär och kokades sylt. Hade man tur blev det gott om ”mylta” men hallon var en bristvara. Men om det varit en skogsbrand eller att skogen huggits ned så kunde man hitta gott om hallon som också kallas för ”brännbär” lokalt.   Det berättas att skogsfågelstammen var så stark att det kunde hänga hela kippen med järpar i visthusboden. Tjäder fanns i så stora mängder att de kunde fångas med snaror längs skogsstigarna. Det var ingen som hade tid att dressera stående fågelhundar, på sin höjd använde man spetsar (gråhund).   På den här tiden fanns inte så mycket björn eller varg i skogarna så de faror som lurade var av annat slag. Åskan hade man respekt för och djuren som gick fritt på skogen var särskilt utsatta vid stora åskväder då de oftast ställde sig under stora träd. Blötmyrar och kallkällor kunde vara förrädiska och det hände emellanåt att ett djur” gick ner sig utan att kunna ta sig upp.   Korna blev besvärliga på hösten för då fanns det svamp, soppen, i skogen. De ville då hellre vara kvar än att gå hem och bli mjölkade. Varje kväll fick man gå och leta rätt på dem i skogen och ibland kunde det bli riktig mörkt innan de återfanns. Även hästarna gick fritt i skogen och bjällerklangen från hästflocken kunde låta som vacker musik när de kom travande genom skogen.   Uppbrottet från buan skedde i september när skolorna började. Det var med sorg i hjärtat som man tog farväl av fäbodlivet som trots det mycket hårda arbetet innebar stor frihet och en närhet till naturen. Historier från den tiden har fortsatt att fängsla såväl unga som gamla lång tid efter det att fäbodbruket upphörde.   ”Hav tack för denna sommarstund men nog så kort den var”.